Filmen igår va faktiskt asbra! Vi såg "The last airbender" i 3D ofc ^^
Jag får alltid lite ont i huvudet när jag ser film i 3D men det va det värt. Men det kommer ju minst en film till iallafall, alla som har sett den fattar väl de. Sen så gick den där som serie förut, fast tecknat, på Nickelodeon. Min lillebror följde det slaviskt och jag kollade nångång ibland typ. Inte så att jag måste se 2:an men skulle va kul ändå :)
Idag så har jag i princip inte gjort ett skit! Sovit, hämtat lillebror och hämtat/lämnat lite grejjer hos mamma. Ingen tvättad bil heller.. Ska laga mat snart också. Och ikväll blir det kanske en dejt med elvispen och ugnen, med andra ord baka ;)
Jag läste en artikel idag om en kvinna som blev mamma när hon var 20år. Hon fick 2 barn med sin man. Hon vigde hela sitt liv åt barnen och mannen, så sen när den äldsta ungen flyttade hemifrån vid 20års ålder och mannen lämnade henne samtidigt ungefär så kom hon på att hon inte ens visste vem hon själv var eller ville med livet. Kul? Alltid när jag läser sånt där om att mannen lämnar kvinnan när dom börjar bli lite gamla, eller ja när som helst egentligen, så får jag panik.. Varför i hela helvette utsätta sej för nå sånt? Usch jag skulle vilja va singel resten av mitt liv! Faktiskt för att vara snuskigt ärlig mot mej själv så tror jag att det va därför som jag ville göra slut både med Erik och med Fredrik, så att jag hann först lixom, innan det blev alldeles för seriöst också. Jag pratar ju och umgås fortfarande med Fredrik och vi har sagt att vi saknar varandra och så, men jag vet fan inte om jag vågar försöka igen. Är så jäkla rädd för att bli sårad, vet inte om jag klarar av det. Fegt att skriva det här och hoppas att han läser, men jag kan nog inte säga det direkt till honom. Jag är så himla dålig på att visa och prata om känslor. Har varit så ända sedan jag var liten, låst in dom och hållit dom gömda och verkat stark utåt, så har jag överlevt.
De som känner mej sedan vi va små vet ju hur jag haft det så de kan förstå, men för folk som inte haft det som jag, eller som inte vet vad jag gått igenom kan inte förstå. Därför jag ytterst sällan berättar nånting om min barndom, bara för dem jag litar på. Men eftersom jag hade oturen att lyckas berätta för någon som sa något väldigt olämpligt så kommer det nog dröja längelänge innan jag berättar nånting för någon igen..
När jag pratar med någon som säger att dom har svårt att lita på folk så blir jag genast lite mer intresserad, vill ju veta vad det beror på. Är de som mej eller är det något annat? Alltid skönt att dela problem med folk man litar på, desto mer man pratar om problemen, desto fler lösningar och synpunkter man får, desto mindre blir problemen, oftast då.
Ja usch nu vet ni lite mer om mej iallafall! :)
I do really miss you
Nu ska jag gå ner åh laga lite mat för det börjar kurra i magen åh min kära Pappiz kommer väl hem snart åh vill ha mat han med :D
Puss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar